Christianus I de Scherembeke

View timeline for this person's branch of the family tree

General Notes

"Christianus 1. de Scherembeke k. 1288. Ritari ja Maasäätiön Vasalli, Maart, mainitaan 1267-71.
Scherembeke-suku on peräisin Saksasta Lüneburgista. Henricus de Scherembeke on mainittu 1218 Bremenin piispan Vasallina ja myös Mechlemburg-Schwerinissä. Baltiaan se tuli jo sen valloituksen aikaan tai pian sen jälkeen. Puoliso: Elena. Mainitaan 1271-1288 leskenä." (Seppo Antero Priha, Kaarle Suuri Sukupuun versoja Suomeen, s.270).

Hans Gillingstam,
Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden.
Släkthistoriska studier. Stockholm 1952.
Lainaus ko teoksen sivuilta 127-130:
"Ätten Scherembeke samt Kristiern från Öland och hans familj.Om konung Birgers fogde Kristierns förfäder finnas inga uppgifter i svenska urkunder. Han bär varken i urkunderna eller i inskriptionen på sitt sigill något patronymikon, och Rasmus Ludvigssons uppgift, att han var son till Nils Ingemundsson, är, såsom förut nämnts, endast en konstruktion.

I en nu förlorad del av sitt sigill kallas emellertid Kristiern enligt avbildning av Peringskiöld »de Ölandia»,[50] och denna uppgift om hans härkomst styrkes av att hans avkomlingar, såsom Kjellberg påpekat, bevisligen ägde jord i bl. a. Fröslunda i Stenåsa socken, Möckleby härad på Öland.(51.)

Att han inflyttat söderifrån framgår även av namnet. Såsom papekats av E. H. Lind, har nämligen namnet Kristiern invandrat till Sverige från detta håll.[52] Vid undersökning av Diplomatarium Suecanum visar det sig, att detta namn är belagt i det dåvarande svenska riket första gången 1291,[53] och att i början av 1300-talet förutom Vasa-ättens förfader endast en person i Sverige med namnet Kristiern är känd i urkunderna (1301),[54] medan t.ex. i Danmark ett flertal belägg för detsamma finnas långt tidigare, det äldsta redan på l000-talet. [55] De 1291 och 1301 nämnda personerna med namnet Kristiern äro ofrälse, varför Kristiern från Öland måste anses såsom den äldste kände svenske frälsemannen med detta namn.

Närmare kännedom om hans härstamning få vi genom sammanställning av vissa utländska urkunder. Utgångspunkten ger ett brev till Reval 1423, i vilket hans ättling Kristiern Nilsson (Vasa) omtalar en »Hinrik Scherenbeken» såsom »mynem ome» [56]

I släkten Scherembeke var namnet Kristiern nämligen mycket vanligt, såsom framgår av Paul Johansens innehållsrika och väldokumenterade utredning om dess genealogi,[57] och dess vapen liknade i hög grad såväl Kristiern Nilssons som Kristierns från Öland. Scherembeke-vapnet har uppfattats såsom »Ledermesser»,[58] »Liedhänge»,[59] »Thurangel»,[60] »Thürbeschlag»[61] och »Türhaspe»,[62] varmed kan sammanställas, att Hans Hildebrand i Kristierns från Öland vapenfigur sett »ett rikt beslag», som »kunde anbringas för att ornera en stridssköld».[63.] Allt talar sålunda för att Kristiern från Öland och denna ätt ha gemensamt ursprung.

Ätten Scherembeke härstammade enligt Johansen från nuvarande Scharnebek nordost om Lüneburg, och Johansen anser, att dess äldste kände medlem var en Henrik »de Scerenbeke» eller »de Scermbeke», som 1201 och 1219 bevittnade utfärdandet av tvenne brev av ärkebiskopen av Bremen, av vilka det senare gällde en uppgörelse med den danske konungen Valdemar Seir. [64] 1267 uppges i ett brev, att riddaren Kristiern »von Scherenbeke» sålt jord i Lankow vid Schwerin,[65] och denne torde vara identisk med den »dominus Cristianus de Scerembeke», som 1271 jämte sin hustru Helena och sina söner Henrik och Bernhard av den danska änkedrottningen Margareta och hennes son Erik Klipping såsom ärftlig förläning fick bl. a. Maart i Estland.[66] På besittningen av Maart fingo sedan hans änka Helena och hans söner Kristiern och Klaus 1288 bekräftelse av Erik Menved, [67] vilken sedan på förekommen anledning utfärdade nytt brev 1314 om att Maart tillhörde »Cristiernus de Skerbeke». [68] Det innehades sedan av dennes avkomlingar ända till 1491, [69] och ätten levde kvar i Estland ännu i början av 1500-talet. [70]

Kristiern från Öland torde ha varit född redan vid mitten av 12oo-talet,[71] och med hänsyn till uppgifterna om hans öländska härstamning och hans barns godsbesittning på Öland synes det troligt, att redan en tidigare generation invandrat dit från Lüneburgtrakten; [72] det faktum, att Kristiern från Öland och hans söner aldrig kallas Scherembeke, gör därtill, att man måste räkna med möjligheten, att han härstammat från denna ätt på mödernet men ärvt förnamn och vapen från den.

Kristiern Nilssons släktskap med ätten Scherembeke torde sålunda vara rätt avlägsen, och »om» (Oheim) i brevet 1423 bör troligen översättas med »frände».[73] Namn- och vapenförhållandena ha tydligen bidragit till att länge bibehålla känslan av släktskap."

Källhänvisningar:

50. Monumenta Uplandica s.69. Jfr H.Sig. 3, nr 127.
51. PHT 1923, s. 168. Jfr J. Roséns gradualavh., s. 113, not 15.
52. Arkiv för nordisk filologi II (ny följd 7), 1895, s. 267. Jfr A. Janzen i Nordisk Kultur VII, 1947, s. 144, och F. U. Wrangel i SAT II, s. 8o.
53. DS 1041. E. Lönnbergs uppgift i MNSF XVI, 1943, s. 98, att en abbot i Nydala kloster med namnet »Christian» skulle vara omtalad 1238, är oriktig; han hette »Christmannus» (DS 300)
54. DS 1350.
55. Danmarks gamle Personnavne I, 1936-1948, sp. 786 ff. Jfr R. Hornby i Nordisk Kultur VII, s. 217.
56. FMU 1719.
57. P. Johansen, Die Estlandsliste des Liber Census Daniae, 1933, s. 9o6.
58. MU 6, s. 567.
59. Fr. Crull i Jahrbücher des Vereins für meklenburgische Geschichte and Alterthumskunde 52, 1887, s. 109.
60. E. v. Nottbeck, Siegel aus dem Revaler Rathsarchiv, 1880, s. 37.
61. J. Sachssendahl i Est- and Livländische Brieflade IV, 1887, s. 199.
62. Johansen, s. 9o6.
63. H. Hildebrand, Sveriges medeltid II, s. 594. Gihl, a.a.,s. 64, tycker, att den snarast liknar ett eldstål.
64. Bremisches Urkundenbuch I, nr 91. MU I, nr 1218. Senare uppträda borgare i Bremen med namnet Schermbeke (Bremisches Urkundenbuch 3, nr 46, 4, s. 590, och 5, s. 605).
65. MU 2, nr 1126.
66. Dipl. Dan. II: 2, nr 161 och 164.
67. Dipl. Dan. II:3, nr 301.
68. LECU 2, nr 651.
69. Johansen, s. 496. Med arkivet på Maart ha flera urkunder från ätten Scherembekes arkiv genom Maarts forna ägare av ätten v. Fersen kommit till Sverige, där de nu förvaras hos den från ätten Fersen härstammande familjen Klinckowström på Stavsund (M. v. Taube i Jahrbuch för Genealogie, Heraldik and Sphragistik 1904, s. 117 f, och 1905-1906, s. 257 f; jfr P. Johansen i Sitzungsberichte der gelehrten estnischen Gesellschaft zu Dorpat 1930, s. 34 ff och 42 ff).
70. Johansen, s. 906 f. På mödernet synes från ätten Scherembeke ha härstammat en gren av ätten von Rosen, där namnet Kristiern (»Karsten») länge förekom (Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften: Estland I, 1931-1935, s. 214 f, och Livland, 1929-1941, s. 1108 och 1116 f; jfr Elgenstierna 6, s. 417).
71. Hans dotter synes ha fött tio barn före sin mans död omkr. 1316 (Gardell nr 147). Jfr nedan.
72. I sammanhanget bör nämnas, att G. A. Sparre i sina otryckta samlingar, vol. 2, p. 118, Trolleholms arkiv, påpekat, att Kristierns från Öland vapenbild i ovanligt hög grad liknar det vapen, som fördes av den gamla nedersachsiska på 15oo-talet utdöda dynastsläkten von Plesse, vilket avbildats i J. Meier, Origines et antiquitates Plessenses, 1713, plansch vid s. 202, samt beskrivits såsom »in aureo duo chalybes igniarii rubei tribus sulfuratis funiculis colligati» (Meier, s. 151) eller som »Ankerkors» (DAA 1934, s. 96). Förnamnen i denna ätt voro dock helt andra än i släkten Scherembeke (se R. Scherwatzky, Studien and Vorarbeiten zum Historischen Atlas Niedersachsens 1, 1914, s. 58, samt A. v. Transehe-Roseneck i Mitteilungen aus der livländischen Geschichte 21, 1911-1928, s. 320).
73. Jfr J. Grimm och W. Grimm, Deutsches Wörterbuch 7, 1889, sp. 1199."

Click here for details of Christianus I's family with Elena